2018 var det bästa året hittills för den här bloggen vad gäller antal sidvisningar och unika besökare. Jätteroligt! Nya följare tillkom på olika sätt och därför tycker jag att det är dags att jag presenterar mig lite närmare. Jag är ingen hemlighetsfull person, berättar gärna om mig själv. Har ändå inte gjort det så mycket under åren och det för att fokus skulle vara på mat och dryck, men intresse kanske finns? Jag tycker själv att det är roligt att få veta mer om personen bakom en blogg jag läser.

Vi börjar från början…
Ulrika heter jag. Föddes i Stockholm 1974, lite för tidigt och ganska så liten till växten. Fram tills jag var sex år bodde jag tillsammans med min mamma och pappa i Kälvesta nordväst om Stockholm. Vi bodde på Ängsullsvägen där, i det radhusområde ett flygplan störtade januari 1977. Tydligen ställde jag mig upp i min säng och skrek när det hände. En ganska så normal reaktion för en tvååring skulle jag tro.

När jag väl kom ut ur kuvösen blev jag snabbt rund och go!

Under hela min skoltid, fram tills jag flyttade hemifrån vid nitton års ålder, bodde vi sedan i ett kedjehus i Huddinge söder om Stockholm. (Jag har bott i Stockholm och dess närhet i hela mitt liv).
Min mamma jobbade inom vården och som operatör på brandstation, min pappa var civilingenjör.

Mellan 19 och 29 hann jag med två långa samboförhållanden varav ett dessutom var ett äktenskap.
Sedan vid 29 års ålder var det äntligen dags för mig att bo själv! Först i en etta på 25 m2 och sedan i en på 36, båda i Haninge. Det jag minns som bäst med att bo själv var att det var så lätt att hålla ordning hemma. Städade jag så höll det sig fint tills jag själv stökade ner igen – underbart! :)
Sedan 2006 bor jag tillsammans med Peter och mer om honom längre ner. (Och det är så värt det, trots att det blir stökigare haha!)

Mina föräldrar är gifta än idag men har flyttat från Stockholm, ut på landet. Det tar dryga två timmar med bil för mig att åka till dem nu, så det blir tyvärr inte att jag hälsar på så ofta som jag skulle vilja. Men det är väldigt skönt att få komma ut på landet då och då.

Peter, min mamma och pappa på besök på brandbilsmuseet i Gysinge 2008.

Jag har tre halvsyskon som är 11, 12 resp. 13 år äldre än jag. De flyttade ut tidigt, jag var så liten att jag inte minns att vi bodde tillsammans. Vi umgicks en del förr om åren men har inte så mycket kontakt nu längre. Elva syskonbarn har jag men har tappat räkningen på hur många barn de i sin tur har totalt!

Grundskola gick jag förstås, helt enligt plan. Dock med ganska så dåliga betyg från nian… jag var så skoltrött. Gick vårdlinjen Hälso- och sjukvård på gymnasiet. Det var en tvåårig linje som med nöd och näppe gjorde mig till undersköterska, mentalskötare och vårdare. Samma sak där, jag var så skoltrött och inte alltid på plats på lektionerna… Till våra lärares frustration så var inte jag och min bästa kompis Marie som många andra skolkare. Vi gick ofta på museum eller till biblioteket när vi skolkade och lärde oss saker. Fast alltså inte de sakerna vi egentligen borde ha lärt oss just då… Det var liksom ordning på oss men ändå inte. Och så gick vi på musikaler! Nästan alla våra pengar gick till musikalbiljetter, skivor med musiken, Les Miserables-tröjor, pennor och muggar med opera-fantomen på med mera… Vi var extremt besatta av musikaler under många år.

Jag 1991 i en av de många musikal-tröjor jag ägde. Fotot taget av Marie på Skansen, kanske skolkade vi den dagen… Skansen var ockå ett ställe vi hängde mycket på då.
1992 tog jag studenten och blev hämtad från skolan av mamma och pappa. Under resan hem satt mamma och jag på släpvagnen i våra utemöbler med parasoll och allt medans pappa körde. Ett kärt minne!

Tiden på vårdutbildningen gav mig ändå väldigt mycket som jag bär med mig än i dag. Särskilt praktikperioderna då jag lärde känna och fästa mig vid svårt sjuka människor, som ibland gick bort. Sorgligt förstås men inget jag skulle vilja vara utan.

Efter vårdlinjen visste varken jag eller min bästa kompis vad vi skulle göra så vi pluggade till barnskötare på komvux. Ett år och en utbildning jag inte minns så särskilt mycket av.

Väl klar med utbildningarna jobbade jag endast ett år inom vården. På Björnkulla, ett vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda (det var så hemmet beskrevs på den tiden, kanske ett tokigt uttryck nu). Det var ett av de bästa yrkesåren i mitt liv. Jag trivdes så bra tillsammans med de boende och de gav mig så mycket glädje! Hade dock ingen fast tjänst där och jag led dessutom av att jobba kvällar, helger, högtider och nätter när min dåvarande pojkvän och mina vänner jobbade vardagar 8-17 så jag slutade och började jobba på kontor.

Det blev några år som receptionist, telefonist och inom kontorsservice innan jag tog tjänstledigt och pluggade IT under ett år. Efter det följde tretton år med support, utbildning och administration inom IT, hos två olika arbetsgivare. Jag trivdes fantastiskt bra i några år men gick in i väggen på min andra arbetsplats, efter några omorganisationer, chefsbyten och för hög arbetsbelastning under för lång tid. (Jag får fortfarande höjd puls och ångest när telefoner ringer, särskilt min egen så jag har den ofta på ljudlöst eller inte med mig alls. En sak som tyvärr dröjer sig kvar än idag även om jag i stort sett ser mig som återhämtad från ”väggen”.)

Sedan 2014 jobbar jag som administratör inom Region Stockholm. Jag trivs bra på min arbetsplats, inte minst med mina kollegor. Det kan vara stressigt ibland men jag gillar verkligen att administrera, att hjälpa och att ge service. Och får jag säga det själv så är jag en grym administratör!
Jag jobbar 75% och känner stor tacksamhet över att ha den ekonomiska möjligheten att jobba deltid. Samtidigt som det, precis som annat i livet, är ett val man gör. Jag har mindre pengar att röra mig med nu än förr (både pga deltiden men också för att jag bytt från en privat arbetsgivare till regionen) men jag mår så mycket bättre.

Min pojkvän heter Peter. Han är två år yngre än jag och vi har varit tillsammans sedan 2003. Vi är visserligen gifta sedan ett par år men jag brukar fortfarande benämna honom som pojkvän för jag känner oss så gamla när jag säger ”min man”. Peter i sin tur brukar säga: ”Det här är Ulrika, min nuvarande fru”, när han presenterar mig för andra. Då tittar ofta personerna nervöst på mig och väntar på att jag ska bli arg. Men det blir jag ju inte, Peters humor är en av de saker jag föll för hos honom. Han får mig att skratta många gånger varje dag! Men visst, jag erkänner att vissa tidiga trötta mornar när han direkt drar igång i 200 och ordvitsarna sprutar ur honom kan jag vara lite mer svår-underhållen…

Nykära på konferens i Prag 2004. Fortfarande kära på båten Viking Grace sommaren 2018. (Nu talar jag för mig själv och gissar för Peter. ;-))

Vi träffades på jobbet, på IT-avdelningen. Peter är kvar där och jobbar alltså inom IT. Nästan all tid som han inte är där är han i garaget hemma. Att han älskar bilar och motorer är en stark underdrift.
Peter kallas av en del för Wikipeter. Han minns allt han läser i faktaböcker, hör på föreläsningar eller ser i dokumentärer. Trots det kommer han av någon anledning aldrig ihåg hur mycket vatten jag säger åt honom att en krukväxt ska ha…

Han är en problemlösare och det verkar vara extra skoj när det är fordon inblandade. Inte sällan pratar han om att köra tungbärgare i snöigaste Kanada i framtiden. Själv drömmer jag om odlingsvänligare klimat så vi är inte helt överens inom det här området…

Vi har inga barn och inte heller något husdjur. Fast vi drömmer båda om hund, hade det bägge två under vår uppväxt. Vi hoppas kunna ha en lurvig en senare i livet, när det passar med jobb och så.
Under ett antal år försökte vi få barn men det ville sig inte. Det är ingen fara nu, vi saknar inte barn nu vilket är skönt. Jag menar, vissa kommer ju aldrig över den längtan vilket förstås måste vara väldigt jobbigt.

Huset vi bor i byggde vi 2009 och det ligger i Haninge. Eller, vi stod inte själva där med hammare och spik men vi ”byggde nytt”. Och vi älskar vårt hus! Som snart får ett uterum är tanken. Jag har nämnt bygget här på bloggen och jag kommer visa mer snart igen. Glaset kommer nämligen nu i februari.

På tomten har jag mitt lilla växthus och mina odlingslådor som får vara med här på bloggen ibland. Det är ju bland det bästa som finns – att odla sin egen mat!

Det var allt för nu. Ha en trevlig helg och på återhörande!