2018 var det bästa året hittills för den här bloggen vad gäller antal sidvisningar och unika besökare. Jätteroligt! Nya följare tillkom på olika sätt och därför tycker jag att det är dags att jag presenterar mig lite närmare. Jag är ingen hemlighetsfull person, berättar gärna om mig själv. Har ändå inte gjort det så mycket under åren och det för att fokus skulle vara på mat och dryck, men intresse kanske finns? Jag tycker själv att det är roligt att få veta mer om personen bakom en blogg jag läser.

Vi börjar från början…
Ulrika heter jag. Föddes i Stockholm 1974, lite för tidigt och ganska så liten till växten. Fram tills jag var sex år bodde jag tillsammans med min mamma och pappa i Kälvesta nordväst om Stockholm. Vi bodde på Ängsullsvägen där, i det radhusområde ett flygplan störtade januari 1977. Tydligen ställde jag mig upp i min säng och skrek när det hände. En ganska så normal reaktion för en tvååring skulle jag tro.

När jag väl kom ut ur kuvösen blev jag snabbt rund och go!

Under hela min skoltid, fram tills jag flyttade hemifrån vid nitton års ålder, bodde vi sedan i ett kedjehus i Huddinge söder om Stockholm. (Jag har bott i Stockholm och dess närhet i hela mitt liv).
Min mamma jobbade inom vården och som operatör på brandstation, min pappa var civilingenjör.

Mellan 19 och 29 hann jag med två långa samboförhållanden varav ett dessutom var ett äktenskap.
Sedan vid 29 års ålder var det äntligen dags för mig att bo själv! Först i en etta på 25 m2 och sedan i en på 36, båda i Haninge. Det jag minns som bäst med att bo själv var att det var så lätt att hålla ordning hemma. Städade jag så höll det sig fint tills jag själv stökade ner igen – underbart! :)
Sedan 2006 bor jag tillsammans med Peter och mer om honom längre ner. (Och det är så värt det, trots att det blir stökigare haha!)

Mina föräldrar är gifta än idag men har flyttat från Stockholm, ut på landet. Det tar dryga två timmar med bil för mig att åka till dem nu, så det blir tyvärr inte att jag hälsar på så ofta som jag skulle vilja. Men det är väldigt skönt att få komma ut på landet då och då.

Peter, min mamma och pappa på besök på brandbilsmuseet i Gysinge 2008.

Jag har tre halvsyskon som är 11, 12 resp. 13 år äldre än jag. De flyttade ut tidigt, jag var så liten att jag inte minns att vi bodde tillsammans. Vi umgicks en del förr om åren men har inte så mycket kontakt nu längre. Elva syskonbarn har jag men har tappat räkningen på hur många barn de i sin tur har totalt!

Grundskola gick jag förstås, helt enligt plan. Dock med ganska så dåliga betyg från nian… jag var så skoltrött. Gick vårdlinjen Hälso- och sjukvård på gymnasiet. Det var en tvåårig linje som med nöd och näppe gjorde mig till undersköterska, mentalskötare och vårdare. Samma sak där, jag var så skoltrött och inte alltid på plats på lektionerna… Till våra lärares frustration så var inte jag och min bästa kompis Marie som många andra skolkare. Vi gick ofta på museum eller till biblioteket när vi skolkade och lärde oss saker. Fast alltså inte de sakerna vi egentligen borde ha lärt oss just då… Det var liksom ordning på oss men ändå inte. Och så gick vi på musikaler! Nästan alla våra pengar gick till musikalbiljetter, skivor med musiken, Les Miserables-tröjor, pennor och muggar med opera-fantomen på med mera… Vi var extremt besatta av musikaler under många år.

Jag 1991 i en av de många musikal-tröjor jag ägde. Fotot taget av Marie på Skansen, kanske skolkade vi den dagen… Skansen var ockå ett ställe vi hängde mycket på då.
1992 tog jag studenten och blev hämtad från skolan av mamma och pappa. Under resan hem satt mamma och jag på släpvagnen i våra utemöbler med parasoll och allt medans pappa körde. Ett kärt minne!

Tiden på vårdutbildningen gav mig ändå väldigt mycket som jag bär med mig än i dag. Särskilt praktikperioderna då jag lärde känna och fästa mig vid svårt sjuka människor, som ibland gick bort. Sorgligt förstås men inget jag skulle vilja vara utan.

Efter vårdlinjen visste varken jag eller min bästa kompis vad vi skulle göra så vi pluggade till barnskötare på komvux. Ett år och en utbildning jag inte minns så särskilt mycket av.

Väl klar med utbildningarna jobbade jag endast ett år inom vården. På Björnkulla, ett vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda (det var så hemmet beskrevs på den tiden, kanske ett tokigt uttryck nu). Det var ett av de bästa yrkesåren i mitt liv. Jag trivdes så bra tillsammans med de boende och de gav mig så mycket glädje! Hade dock ingen fast tjänst där och jag led dessutom av att jobba kvällar, helger, högtider och nätter när min dåvarande pojkvän och mina vänner jobbade vardagar 8-17 så jag slutade och började jobba på kontor.

Det blev några år som receptionist, telefonist och inom kontorsservice innan jag tog tjänstledigt och pluggade IT under ett år. Efter det följde tretton år med support, utbildning och administration inom IT, hos två olika arbetsgivare. Jag trivdes fantastiskt bra i några år men gick in i väggen på min andra arbetsplats, efter några omorganisationer, chefsbyten och för hög arbetsbelastning under för lång tid. (Jag får fortfarande höjd puls och ångest när telefoner ringer, särskilt min egen så jag har den ofta på ljudlöst eller inte med mig alls. En sak som tyvärr dröjer sig kvar än idag även om jag i stort sett ser mig som återhämtad från ”väggen”.)

Sedan 2014 jobbar jag som administratör inom Region Stockholm. Jag trivs bra på min arbetsplats, inte minst med mina kollegor. Det kan vara stressigt ibland men jag gillar verkligen att administrera, att hjälpa och att ge service. Och får jag säga det själv så är jag en grym administratör!
Jag jobbar 75% och känner stor tacksamhet över att ha den ekonomiska möjligheten att jobba deltid. Samtidigt som det, precis som annat i livet, är ett val man gör. Jag har mindre pengar att röra mig med nu än förr (både pga deltiden men också för att jag bytt från en privat arbetsgivare till regionen) men jag mår så mycket bättre.

Min pojkvän heter Peter. Han är två år yngre än jag och vi har varit tillsammans sedan 2003. Vi är visserligen gifta sedan ett par år men jag brukar fortfarande benämna honom som pojkvän för jag känner oss så gamla när jag säger ”min man”. Peter i sin tur brukar säga: ”Det här är Ulrika, min nuvarande fru”, när han presenterar mig för andra. Då tittar ofta personerna nervöst på mig och väntar på att jag ska bli arg. Men det blir jag ju inte, Peters humor är en av de saker jag föll för hos honom. Han får mig att skratta många gånger varje dag! Men visst, jag erkänner att vissa tidiga trötta mornar när han direkt drar igång i 200 och ordvitsarna sprutar ur honom kan jag vara lite mer svår-underhållen…

Nykära på konferens i Prag 2004. Fortfarande kära på båten Viking Grace sommaren 2018. (Nu talar jag för mig själv och gissar för Peter. ;-))

Vi träffades på jobbet, på IT-avdelningen. Peter är kvar där och jobbar alltså inom IT. Nästan all tid som han inte är där är han i garaget hemma. Att han älskar bilar och motorer är en stark underdrift.
Peter kallas av en del för Wikipeter. Han minns allt han läser i faktaböcker, hör på föreläsningar eller ser i dokumentärer. Trots det kommer han av någon anledning aldrig ihåg hur mycket vatten jag säger åt honom att en krukväxt ska ha…

Han är en problemlösare och det verkar vara extra skoj när det är fordon inblandade. Inte sällan pratar han om att köra tungbärgare i snöigaste Kanada i framtiden. Själv drömmer jag om odlingsvänligare klimat så vi är inte helt överens inom det här området…

Vi har inga barn och inte heller något husdjur. Fast vi drömmer båda om hund, hade det bägge två under vår uppväxt. Vi hoppas kunna ha en lurvig en senare i livet, när det passar med jobb och så.
Under ett antal år försökte vi få barn men det ville sig inte. Det är ingen fara nu, vi saknar inte barn nu vilket är skönt. Jag menar, vissa kommer ju aldrig över den längtan vilket förstås måste vara väldigt jobbigt.

Huset vi bor i byggde vi 2009 och det ligger i Haninge. Eller, vi stod inte själva där med hammare och spik men vi ”byggde nytt”. Och vi älskar vårt hus! Som snart får ett uterum är tanken. Jag har nämnt bygget här på bloggen och jag kommer visa mer snart igen. Glaset kommer nämligen nu i februari.

På tomten har jag mitt lilla växthus och mina odlingslådor som får vara med här på bloggen ibland. Det är ju bland det bästa som finns – att odla sin egen mat!

Det var allt för nu. Ha en trevlig helg och på återhörande!

Tittar in en sväng här och skriver några ord. Det är på tiden, var en dryg månad sedan sist. Vad hände kan man undra?
Ska inte bli långrandig kring det men andra halvåret 2018 var tungt för mig. Från och med december än tyngre och det gick liksom inte längre… Stress, sömnbrist och smärta är huvudorsakerna.

Det bästa med att nå botten, eller i alla fall närma sig den, är att man kan få en rejäl motivation att ta sig uppåt och det har jag fått! Högst prioriterat de senaste veckorna har för mig varit att må bra igen. Fokusområden är bland annat att hålla mina arbetstider bättre, inte ta på mig för mycket och lära mig att säga nej. Dessutom är kost och träning viktigt, något det varit länge och som jag skött hyfsat de senaste åren men även det kan förbättras.

Oroa er inte, det här kommer inte att bli en träningsblogg eller så, trots bilden nedan och det jag skrev nyss. Det är bara en bild från gymmet i morse för att visa att jag lever och har hälsan. Eller ja, arbetar på den i alla fall!
Bloggen kommer att fortsätta ungefär som tidigare. Och nu känner jag att energin och lusten att blogga är på väg att smyga sig tillbaka.

Jag hoppas att ni hade en bra jul- och nyårstid och att ert 2019 börjat bra. Själv tänker jag mig att 2019 ska bli super! :-)

Kikar in här för att skriva lite om varför det (återigen) blivit lite glest mellan inläggen.
Jag har nämnt det tidigare, att jag sedan länge lider av kraftig huvudvärk. I höst ”firar” vi femton år tillsammans, huvudvärken och jag. För den här omgången. Jag hade den även under några år tidigare i mitt liv. Hade ett par värkfria år strax före 30-årsåldern.
Mer detaljerat innebär det att jag haft svår huvudvärk större delen av tiden under dessa år. Timmar och ibland hela dagar har emellanåt varit näst intill fria från värk, och det har varierat litegrann sett över längre tid.

Jag ska försöka vara kortfattad i det här inlägget, men det jag framförallt vill säga med det är som ni kanske förstått att jag inte orkar med att blogga när jag har väldigt ont. Klarar faktiskt inte av mycket alls då utan livet sätts i mångt och mycket på paus.
Denna sommar har värken varit väldigt elak mot mig, idag när jag skriver detta är jag inne på dag 31 i rak följd som jag haft ont. De få stunder och dagar jag mått bättre har jag prioriterat att umgås med familj och vänner och att kämpa mot värken.

Ett problem med att hålla detta inlägg kort är att det förmodligen kommer att låta väldigt luddigt… (Vad menar hon med att kämpa mot värken? Vad beror den på?!)
Jag har länge tänkt att skriva om huvudvärken här i bloggen (men inte fått ändan ur) och då tänkt att berätta hela historien. Om vad den (enligt min uppfattning) beror på och hur jag försöker besegra den. Men jag har bestämt mig för att inte göra det. Åtminstone inte nu.
Anledningen till det är att de allra flesta jag har berättat för inte tror mig. De tror inte att huvudvärken kan bero på det jag själv tydligt känner är orsaken. (Jag har inte alltid förstått det, men åratal av ”analys” har gjort mig säker.) Det tar så oerhört mycket energi av mig att höra och försöka bemöta denna misstro. Energi som jag så väl behöver för att lösa det här.
Många har också lösningen på problemet! Utan att ens ha gått ett enda steg i mina skor… Jag har visserligen inte testat alla välmenande (?) förslag jag fått under åren (exempelvis massage, löpträning, LCHF-kost, naprapatbehandlingar, akupunktur, att äta kött, utesluta mjölkprodukter, att äta glutenfritt, gå på sjukgymnastik, styrketräna, yoga, utesluta socker i kosten, utesluta sötningsmedel, att ”tänka bort” smärtan, äta magnesium, sluta använda mobiltelefon mm) men några av dem.
Det borde inte vara så långsökt att tro att jag verkligen känt efter, analyserat, testat och försökt under alla dessa år…

Så… det får lov att bli lite luddigt det här. Men jag vill ändå skriva nånting om det. För det påverkar bloggandet så mycket.

För det är inte så att jag har tröttnat på att blogga eller funderar på att ge upp det! Tvärtom, jag har så mycket jag vill skriva. Har många fotade måltider som ligger på hårddisken och väntar på att bli skrivna om. Och årets Norgeresa som ägt rum och resan till Holland jag gjorde i maj, de vill jag berätta om här. För att inte tala om den veganska trerätters menyn jag åt på restaurang nyligen!

Nu är inte allt jämmer och elände tack och lov. Med risk för att det nu blir ännu luddigare så har jag en stor förhoppning om att må bättre kring årsskiftet ungefär, och en plan för hur jag ska nå dit. Om jag någonsin kan bli helt huvudvärksfri vågar jag inte riktigt sia om, men att ha mindre ont – det tror jag absolut på!
Jag hör vad ni tänker… ”Om det är så enkelt, varför gör hon det först nu efter så många år?!”
Som sagt, luddigt inlägg det här… Och verkligheten är ibland lite komplicerad.

Hur som helst så hoppas jag att ni, mina fina läsare, vill stanna här. Trots det oregelbundna bloggandet emellanåt.
Vi hörs snart igen! Och eftersom det kanske kan hjälpa någon som är i samma situation som jag så är min tanke att någon gång berätta mer. Bara inte just nu när jag är mitt uppe i det.
Förutsatt att jag har rätt förstås. Om jag har fel och ”alla andra” hela tiden haft rätt så har jag ju inte så mycket hjälp att komma med. ;-)

Det är någonting spännnade med ett nytt år tycker jag. Även om jag varken har nyårslöften eller ser det som en större nystart heller så är det en speciell känsla ändå.

Visst har jag mål, förhoppningar och saker jag strävar efter men de är inte kopplade till skiftet mellan två år. Nyårslöften hade jag ofta förr men det var inte riktigt min grej, de hjälpe mig sällan. Numera är det något ständigt pågående, en väg jag vandrar på dagligen. Att försöka bli ännu lyckligare, må än bättre, göra mer gott och uppskatta och njuta av så många minutrar av livet som möjligt. (Ja det går att glädjas åt att bära hem matkassar i regn och att sortera smutstvätt!)

Ska inte bli långrandig kring detta just nu men jag genomgår sedan ett par år tillbaka stora förändringar inom många områden i mitt liv. Positiva sådana och jag är mycket taggad inför att fortsätta den resan.
Tänkte här dela med mig av några fokusområden och förhoppningar inför 2018, eller den närmaste tiden helt enkelt. Det mesta är bra saker jag redan gör, sådant att fortsätta med och att utveckla vidare. Kanske får några av dessa områden egna inlägg här på bloggen senare, det vet jag inte än, men är det något du vill att jag skriver mer om så skriv en kommentar.

• Förbättra min sömn
  Har sedan barndomen haft problem med sömnen (har ofta svårt att somna samt vaknar och kan inte somna om, sover periodvis på tok för lite). Detta är något jag måste arbeta mer med för det för med sig mycket negativt. Prioriterat område!

 

• Bli huvudvärksfri (så gott det går i alla fall)
  Har sedan många år lidit av kraftig huvudvärk större delen av tiden. Värken påverkar förstås hela min tillvaro och är även den prioriterad att försöka lösa. (Det går åt rätt håll sedan några år.)

• Betydligt roligare än de två första områdena jag nämnde är kosten. Från att ha haft ett ganska så uselt leverne i över 30 år sköter jag mig numera så mycket bättre. Till allra största del äter och dricker jag sådant jag mår bra av och undviker sådant jag mår dåligt av. Vad mitt liv har förändrats av det! Helt klart bland det bästa jag gjort i mitt liv, den förändringen. Alltså något bra som jag kommer att fortsätta med och fortsätta att utveckla än mer.

 

• ”Mealprep”
  Att förbereda min mat/matlådor helt enkelt. Ingen nyhet i mitt liv men något jag gör mer och mer. Har tagit med mig matlåda till jobblunch i många år men förr var det oftast rester från middagen dagen före. Numera preppar jag verkligen och ofta både frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål… och älskar det! Får tid över till annat och äter bättre. Något att fortsätta med alltså.

 

• Cruelty free
  Från att aldrig riktigt ha mäktat med att sätta mig in i vilka (skönhets)produkter som är testade resp. inte testade på djur har jag sedan en tid kommit igång med det. Det kändes så stort och svårt. Nyckeln till framgång för mig var att ta ett delområde i taget.
  -Ok, nu behöver jag nytt schampo och balsam, vilka testar inte på djur? Aha Maria Nila exempelvis, då väljer jag dem.
  Ett par månader senare var det ansiktsvård och då orkade jag läsa på lite om det och göra ett cruelty free val även där.
  Betar av område efter område vartefter jag orkar med. Gäller egentligen allting jag köper, såsom mindre miljöfarliga städprodukter, material i kläder osv. men icke djurtestat har varit prioriterat för mig. Gör inte på långa vägar bara bra val, det kan jag absolut inte skryta med men tar många små steg framåt. Att fortsätta med!

• Rensning/KonMari/Capsule Wardrobe
  Har nämnt det här i bloggen tidigare, att jag kommer från en släkt med hoarders, som alltså har ett sjukligt samlarbeteende. Har själv aldrig varit extrem men känner att jag ”bär det inom mig”. Har alltid haft för många saker, haft mycket svårt att göra mig av med dem och mått dåligt över detta. Arbetat med problemet i många år och det går nu verkligen framåt, är så glad över det!
  Rensning pågår, så snart jag har ork och tid. Att ha färre saker är en viktig del men likaså hur jag förvarar dem. Arbetar delvis enligt KonMari-metoden och min låda med tröjor ovan är ett exempel på resultat från den. (Är så mycket lättare att hitta bland mina kläder och andra saker nu!) Fortsätter med detta!
  Capsule Wardrobe är något jag sneglar mer och mer på och jag tror är ett mål för mig på längre sikt.

 

• Minimalism och att minimera antalet beslut
  Hör ihop med förra punkten. Att gå mot detta får mig att må bra. Jag siktar inte på på ett minimalistiskt liv som i att ”äga endast 100 saker” utan att omge mig endast av saker jag tycker om. Saker som ”sparks joy” som Marie Kondo (KonMari) säger. Att ha färre saker och var sak på sin bestämda plats gör mitt hem mer lättstädat, jag får tid över till annat än att plocka och städa och jag trivs bättre helt enkelt.
  En riktig aha-upplevelse fick jag för några månader sedan när jag hörde en tjej på Youtube berätta att hon bara har en sorts penna. Det för att aldrig behöva fundera på vilken penna hon ska ta, en del i att minimera antalet beslut hon måste ta varje dag helt enkelt.
  Det här är definitivt en riktning jag går i mer och mer. Som hjälper mig att må bra.

• Resor
  Vi har inga semesterresor bestämda men tre vi funderar lite på.
  Norge förstås, ni som följt mig ett tag har nog inte missat hur bra vi trivs där. De södraste delarna av Norge har vi ännu inte besökt och det pratar vi om att göra i år. Hoppas vi får till det! Så att vi kan laga mat på gasköket i vackra miljöer.
  Vi har också lösa planer på två kortare resor, till Italien tillsammans med ett annat par och kanske en storstadsweekend tillsammans med ett annat.

 

• Jag vill ta upp fotograferandet igen. Fotade mycket förr, i alla möjliga olika situationer. På sistone har jag inte alltid haft med mig kameran ens på utlandssemestrar utan det är mest mobilen jag använder. Tråkigt tycker jag, jag gillar ju att fota.

Det var några tankar om den närmaste framtiden. Hoppas att du hittade något att inspireras av. Själv tycker jag att det var roligt att reflektera över vad jag faktiskt redan uppnått och i vilken riktning jag vill gå framöver.